Den svenska guiden i London

Mitt i den här underliga tiden med ett virus som nästan tycks jaga oss, så har iallafall jag tänkt mycket på hur folk beter sig, hur man ändrar eller inte ändrar sitt liv och hur tankarna går inför framtida resor. Som reseledare är jag såklart beroende av att folk åker på resor och i mitt fall att de kommer till Storbritannien. Det är ju ändå här jag har min huvudsakliga verksamhet. 

 

När jag till exempel tittar på bilder på Facebook så får jag lätt känslan av att det är många som fortsätter sitt liv ungefär som tidigare, åtminstone i Sverige. Alla säger att de blivit mer begränsade men man ser ju en del kramar och grillkvällar och fullpackade stränder vid kusten. Jag har noterat att det finns de som bara fortsätter leva som om ingen speciellt händer i världen just nu. Har ibland fått kommentarer om att det är medias bild, men jag ser ju bara vad jag ser från vänner och bekantas uppdateringar online. Kanske möjligen att man tvättar händerna mer och att man var tvungen att skippa längre semesterresor - vilket i vissa fall i och för sig berodde på att flygbolaget ställde in, inte för att man inte ville åka trots pandemin. När jag står utanför och tittar på Sverige så verkar fler välja att semestra i Sverige under sommaren, men ser också att många inte gjort så vidare drastiska, egentliga ändringar av livet. Inte jämförelsevis iallafall. 

 

Hur är det då i London? Om jag ska vara ärlig så är det många som glömt viruset nu. Elller åtminstone bestämt att de nu tröttnat på det. Det är inte kul längre. Det har gått fem månader av ens liv och det finns inte tålamod för detta. De har ju inte blivit sjuka. Kanske det inte ens finns på riktigt? Ser ibland hur folk trängs precis som förut. Pubarna är öppna och på en del är det lite si och så med att hålla avstånd. Jag både förstår och förstår inte. Viruset finns. På riktigt. Fortfarande. Det är inte ett påhitt. Alla världsledare och ett gäng experter hade inte ett jättemöte, där de bestämde att köra all ekonomi i botten och döda (just nu) 800 000 människor. Det mötet ägde inte rum. Viruset finns. 

 

Så nu då, fem månader senare? När det bestämdes om lockdown den 23 mars så stängdes nästan hela samhället ner här i Storbritannien. Folk uppmanades att jobba hemifrån om det var möjligt och att försöka undvika åka med allmänna kommunikationsmedel, speciellt när det var rush hour, för att ge plats åt den personal som var tvungen att åka: läkare, sjukvårdare, personal i matvarubutiker, de som kör bussar och tåg, apotekare osv. Primark stängde, frisörer slog igen, museer låste portarna, de flesta flyg ställdes in, vi kunde inte äta ute på varken lyxkrogar eller Burger King och inte heller ta en pint på närmaste pub. Inga hotell var öppna för allmänheten, för vi skulle ju inte resa någonstans. Under några månader var det ständigt kö till framför allt de större matvarubutikerna, för de begränsade antalet som fick befinna sig inne i affären samtidigt. Långsamt har nu detta ändrats, steg för steg. Fortfarande ska vi hålla avstånd, tvätta händerna och helst ha ansiktsmask på vissa ställen. Igen, många har dock glömt viruset. Eller så tror de bara att det drabbar någon annan, så då är det inte så viktigt. 

 

Jag då? Precis som för alla andra (nåja, nästan) så har livet förändrats. Först och främst blev jag av med mitt jobb - resebranschen dog ju verkligen direkt - men har löst den ekonomiska frågan genom tillfälliga jobb, bidrag till egenföretagare, lite annat bidrag och ett swish-jobb jag gjorde (en story på Instagram med guidning på distans. Tack ni som bidrog). Jag har gjort ett par kortare researchresor i södra delarna av landet, och då valt att för det första åka efter rusningstid för att vara så ensam som möjligt på tåget och dessutom till ställen som inte varit de mest välbesökta. Till exempel valde jag bort Torquay och St Ives, för jag misstänkte att det skulle vara många som åkte dit och dörför bli svårt att hålla på den sociala distansieringen. Med facit och rapporter i hand var det rätt beslut. För britterna åker också till kusten och trängs.

 

Jag har under den senaste månaden träffat kompisar några gånger, men igen så har vi valt ställen där man kan hålla avstånd till folk. Det har varit liv- och energigivande att hänga lite i det riktiga livet igen, så är det. Annars har det ju mest varit videomöten online, och även om jag verkligen uppskattat det så mycket, så kan det inte till 100% ersätta mänsklig kontakt. I övrigt har jag ju ändå haft tur med jobb, så man fått träffa människor på riktigt också. Men jag tänker ändå fortfarande, att kanske blir jag drabbad, så försöker hålla på avståndet så mycket som det någonsin går.

 

Det har varit urtrist att alla museer varit stängda, men nu öppnar de ett efter ett, så fort de räknat ut hur de ska kunna hålla på avstånd mellan besökare. De flesta har nu enkelriktat rutter genom lokalerna och satt krav på förbeställd biljett, oavsett om det är gratis eller kostar pengar. Till exempel på Tower of London kan man inte se allt som man vanligen kan, men de har öppnat upp så mycket som möjligt. Har varit till några stycken, men en del öppnade tyvärr i samband med att jag börjat ett heltidsjobb, så har inte haft tiden. Tänker att jag ska göra fler instastories med frivilliga swishbidrag. Kanske till helgen? 

 

Har också haft tid att planera för framtida jobb. Jag har blivit erbjuden en hel del reseledaruppdrag nästa vår och tidig sommar, tackat ja till de flesta, men vill också försöka göra min grej. Det första på listan är att göra en Morden i Midsomerutflykt. Har den i stort sett klar för mig, förutom att det behövs lite mer research, så nu ska jag bara våga sjösätta projektet. Kanske kan köra om två veckor? Ska fundera på detta under dagen. För trots allt, showen måste fortsätta, även om det blir en del justeringar.